Bofors och Björkborns bruk i Karlskoga

Karlskoga socken, vilken tillkommit 1586, var i början av 1600-talet både vidsträckt och mycket glest befolkad. Det tidigare namnet Möckelnsbodar antyder att det i trakten funnits en mycket begränsad bebyggelse av typen fäbodar eller ev fiskestugor, kanske bådadera.

Boo gård var ett tidigare frälsegods som genom olika turer befann sig i kronans ägo när det 1630 köptes av assessorn i Göta hovrätt Peter Dober. Fem år senare köpte han likaledes de av kronan innehavda Backa och Fisksjöns hemman. Tanken sägs ha varit att han tillsammans med en kronobefallningsman Mårten Drost skulle anlägga en stångjärnssmedja efter Boälven (numera Timsälven). De båda herrarna blev dock kraftigt osams och följden blev att Drost själv fick privilegium den 23 februari 1639 på en hammarsmedja på Backa ägor, vilken han också uppsatte. Denna smedja kallades Berckeborn men snart nog Björkborn.

Bofors grundades av borgaren i Arboga Paul Hossman, vilken den 24 november 1646 erhöll privilegium på uppförande av två hamrar i Boälven. Han året innan fått ett preliminärt klartecken. Hammarsmedjan anlades på hemmanet Boo ägor och anläggningen gick i början under detta namn. Ett villkor för privilegiet var att Hossman ansökte om att få överflytta sitt burskap till någon av städerna Nora, Filipstad eller Kristinehamn, varvid han valde det senare.

Bofors kom genom köp troligen redan 1648 i händerna på krigskommissarien mm Johan Nicodemus Lillieström (f Ahus). Lillieström var besvågrad med Hossman genom sin halvsyster men säljare av egendomen Boo var Peter Dober. Lillieström köpte samtidigt även Björkborns bruk, vilket Dober tidigare mot vederlag måst överlämna till kronan. På detta sätt kom Bofors och Björkborn tidigt att få en gemensam historia och har oftast varit förenade under samma ägare. Som förvaltare av sina nyförvärvade båda bruk anställde Lillieström George Camitz. Hur rekryteringen gick till är osäkert men traditionen gör gällande att rekryteringen skedde i Tyskland. Camitz tillträdde troligen sin syssla i slutet av 1648, 25 år gammal.

Lillieström dog 1657 men George Camitz fortsatte sitt arrende några år till innan han överflyttade sin verksamhet till Degernäs ström, där han grundlade två bruk (Nedre och senare även Övre Degerfors bruk). Arvingarna sålde Bofors och Björkborn och köpare blev Crispin Flygge, gift med Sigrid Ekehjelm som är väl bekant i Värmlands historia. Köpet gjordes första gången upp 1661 men bestreds av arrendatorn Elias Larsson Linderot och det dröjde ända till 1667 innan Flygge fick fasta på köpet. Linderot, som var besläktad med Lillieström genom sin fru, var sannolikt arrendator 1662-1667 och ansåg sig ha löfte på att själv få köpa bruken. Peder Andersson Wester kom in som förvaltare av de båda bruken senast inför 1672. Efter Flygges död 1673 drevs Bofors och Björkborn vidare av hans nu mycket förmögna änka med hjälp av Wester fram till dennes död 1698 och därefter med hjälp av Westers änka. Sigrid Ekehielm dog 1700. År 1695 fastställdes hammarskatten efter en årlig tillverkning av 1200 skeppund vid Bofors. Vid Björkborn beräknades hammarskatten efter 600 skeppund smide.

1703 sålde sterbhuset alla Sigrids tillgångar inom Karlskoga bergslag inkl Bofors och Björkborns hammarsmedjor till brukspatronen Jacob Christiansson Robsahm. I samband därmed flyttade Westers änka, Christina Warnmark, till Haddebo bruk i sydöstra Närke. Detta bruk hade förvärvats av hennes make 1684.

Vid Jacob Robsahms död 1716 ärvdes hans stora egendom av barnen Abraham Leonard och Anna Catharina Robsahm. För brukens verksamhet bildades ett intressentskap i vilket Abraham Leonard blev drivande och1721 inlöste han en del av systerns arvslott. 1737 företogs en delning av tillgångarna så att en fjärdedel utbröts och tilldelades löjtnanten Gustaf Lagerhjelm (gift med en dotter till Magdalena Robsahm), fru Anna Kajsa Robsahm, herr Anders Löfman och jungfru Anna Brita Robsahm. Återstoden ägdes av fyra Robsahmer och en madame Golldamer. Den utbrutna delen skulle i sexårsperioder omväxlande smida vid en härd på nedre Bofors och Björkborn. 1753 sålde emellertid en del intressenter sina andelar. varvid ägarantalet begränsades.

1772 ansökte intressenterna genom Johan Ludvig Robsahm om att vid Björkborn få uppföra en flameldad stålugn, vilket beviljades mot en nedsättning av stångjärnssmidet. Man fick även sätta upp en manufaktursmedja bestående av en stål- och en knipphammare för tillverkning av spik, hästskor, yxor, spadar och skyfflar. Den nya verksamheten kallades Björkborns stål-järn manufakturverk.

Johan Ludvig Robsahm avled 1796 och vid sekelskiftet hade hans son Henrik Christian, f 1778, samlat ihop andelarna i Björkborn så att han blev ensam ägare. 1804 blev han bergsfogde i Karlskoga och Lekebergslagen och avled 1811.

I slutet av 1700-talet ägdes 5/8-delar av Bofors stångjärnsbruk av majoren Gustaf Adolf Sahlefelt. Denne bytte emellertid 1812 bort sin andel till sin kusin assessorn Pehr Lagerhjelm mot Falkenå säteri i Kräcklinge i Närke och en kontantdel. Utvecklingen i Bofors hade varit nedåtgående under andra hälften av 1700-talet från en topp 1747 på 1320 skeppund, dels p g a sämre tider, dels p g a överflyttning av smidesrätt till andra bruk. Lagerhjelm var en kunnig och intresserad bruksägare som arbetade på att utveckla produktionsprocesserna på sitt bruk under en lång följd av år. Han efterträddes 1855 av sin son Per Erland som var chef fram till 1879, då han p g a personliga ekonomiska problem måste lämna sin befattning. Under Per Erlands tid tillkom valsverket, vilket byggdes 1866-67 och kördes igång 1868 med hjälp av en särskilt anställd fransk valsmästare. 1867 startade man också produktionen i en ny dubbelhärd, den s k Boforshärden, vilken medgav större smältor och innebar kolbesparing. Bofors blev på 1870-talet Sveriges största bruk när det gällde valsat stångjärn och finjärn (inkl valstråd) med årlig produktion 1871-78 av i genomsnitt 7500 ton. Försök med valsning hade utförts redan på 1820-talet av Per Erlands far i samarbete med engelska bruk men av brist på investeringsmedel och motstånd från andra bruk inte lett till upptagande av produktion.

1873 bildades Aktiebolaget Bofors-Gullspång med Per Erland Lagerhielm som första disponent. Han hade själv tecknat 120 av de 400 aktier a 5000 kr som utbjudits. Störst aktieägare var emellertid Handelsbolaget JA Kjellberg & Söner, Göteborg, med 134 aktier. Brukspatronen C F af Geijerstam, Ribbingsfors, var tredje störst med 50 aktier. Totalt upptog teckningslistan 25 personer. Bolaget förvärvade i samband med bildandet Bofors bruks- och lantegendomar, Gullspångs bruk mm, Björkborns bruk, Vägsjofors bruks- och lantegendomar samt Skagersholms bruks- och lantegendomar samt andelar i ett antal gruvor och masugnar. Bolaget fick dock ingen lätt start ekonomiskt och i mitten av 1880-talet gick huvudägaren J A Kjellberg & Söner in med ytterligare kapital genom att teckna preferensaktier.

Björkborn fick inte lika stabila ägarförhållanden som Bofors under 1800-talet. Bruket hade efter Henrik Christian Robsahms död övertagits av de Laval, som var gift med en syster till honom. 1825 såldes Björkborn till Nils Mitander, vilken dock året därpå sålde vidare till bergmästaren Bengt Didrik Myhrman. Myhrman dog dock inom ganska kort tid och hans änka sålde Björkborn 1829 till majoren Johan Fredrik Wahrolin. 1836 var det åter försäljningsdags och köpare var nu lagmannen Olov Filip Oxehuvud. Dennes son Christer Gustaf ärvde egendomen men sålde den 1873 till AB Bofors-Gullspång.

I början av 1894 inköpte uppfinnaren Alfred Nobel huvuddelen av aktierna i Boforsbolaget av J A Kjellberg & Söner. Han iordningsställde Björkborns herrgård som bostad för sig själv sommartid jämte ett laboratorium i en särskild byggnad. På vintern vistades han av hälsoskäl i San Remo, där han också hade ett laboratorium (flyttat från Paris 1891). Hans tid som ägare till Bofors-koncernen blev inte lång eftersom han dog natten mot den 10 december 1896 under vistelse i San Remo. Han hade dock stor betydelse för Bofors utveckling, inte bara p g a den betydande finansiella styrka han tillförde bolaget.

Artikeln grundas huvudsakligen på boken Karlskoga 1586-1936, utgiven av Lars Dahlgren och tryckt i Karlskoga 1936.

Till startsidan för gårdsredovisningen   Till sidan Hyttor och hamrar i Karlskoga bergslag