Nerikes faktori

Nerikes faktori - en förindustriell vapenproduktion på Närkes landsbygd
Produktion av vapen och krigsmateriel antas ha skett i mindre skala på den närkingska landsbygden redan innan Tyres Månsson i Vallersta, Kumla socken, år 1569 upptog vapensmide för hertig Karl. Efter hand fick han efterföljare och antalet bönder som hemma på gården sysslade med vapensmide vid sidan om jordbruket ökade, till att börja med dock långsamt. Under nästan 50 år administrerades böndernas vapenproduktion av fogden men 1615 tillsattes den första faktorn med uppgift att vara statsmaktens representant visavi smederna. Det blev Jon Tyresson, son till Tyres Månsson, som fick uppgiften att fördela kronans beställningar och samla ihop produktionen för leverans till rustkammaren samt tillhandahålla smederna material och upprätta avräkningar med dem.

En explosionsartad tillväxt skedde åren 1622-1632. Antalet manspersoner som var engagerade hos faktoriet steg från 43 st år1622 till 557 år 1639. Ingen enda var då bosatt i Örebro utom faktorn Carsten Otter, vilken tillträtt befattningen 1631. Kronan försökte med lock och pock och hotelser att förmå vapenhantverkarna att överge sina gårdar och flytta in till Örebro men denna process mötte betydande motstånd och inflyttningen gick mycket långsamt. Sedan faktoripersonalen 1718 förlorat utskrivningsfriheten för sina egna personer minskade landsbygdsdelen kraftigt men inte förrän efter 1700-talets mitt var antalet stadssmeder större än antalet landsbygdssmeder. Faktoriet förde en alltmer tynande tillvaro och 1795 köpte Göran Ehrenpreus upp resterna av det och överflyttade den lilla verksamhet som var kvar till Husqvarna, där den sammanfördes med den betydligt mera livskraftiga verksamhet som utvecklats från Smålands faktori. Vid den tidpunkten fanns inte längre några landsbygdssmeder kvar.

Bondesmederna var starkt koncentrerade till Kumla socken med centrum kring Vallersta, där verksamheten en gång startade. Viktiga incitament för att uppta vapenproduktion var den frihet från utskrivning samt skjutsning och gästning som förunnades Tyres Månsson 1569 och sedan bestod under lång tid även om förmåndernavid olika tillfällen urgröptes, bl a som ett led i försöken att tvinga in bondesmederna till Smedjebackarna i Örebro. Även möjligheten att få betala både vissa och ovissa räntor samt hjälper av olika slag med vapenleveranser var en attraktiv möjlighet som dock försvann redan runt 1620.

I Örebro skulle vapenhantverkarna bo och verka på Norra och Södra Smedjebackarna, belägna ungefär där Karolinska skolan resp Hamnplan nu ligger. Båda områdena låg utanför stadens staket. Några hantverkare tillhörande faktoriet bodde dock i staden. Stadshantverkarna hade en sämre situation ekonomiskt sett än landsbygdssmederna eftersom de inte hade möjlighet till egen odling eller djurhållning annat än i ringa skala. Tillgången på arbete var ojämn och varierade med kronans behov av vapen, vartill tillkom att kronan tidvis hade svårt att få fram pengar till betalning av faktorihantverkarna. - Smederna i Kumla socken var bönder med i genomsnitt bättre resurser än övriga bondehushåll i socknen. Smidet var inte nödvändigt för deras överlevnad.

Faktoriets borr- och slipverk, vilka var vattenkraftdrivna, tillhörde kronan och fanns i Örebro intill slottet, vid Snavlunda gård (vid nuv Karlslunds gård) samt vid Attersta i Gällersta socken. Ett borrverk i Gropen i Kvistbro socken drevs endast några få år på 1620-talet.

Arboga faktori och Jäders bruk
Det första faktoriet i Sverige kom till 1551 då Gustav Vasa beordrade fogden i Arboga att förbereda ankomsten av några vapensmeder som införskrivits från Tyskland. Verksamheten skulle förläggas till Jäder och den spiksmedja som redan fanns skulle förpassas upp i bergslagen för att inte störa klingsmidet. Efterhand fördelades smidet mellan Jäder och Arboga stad så att det smide som inte krävde vattenkraft förlades till staden. Efter 1642 kan man se Jäder och Arboga som två skilda om än närbelägna faktorier. Vapenproduktionen i Arboga upphörde 1712 och tillverkningen av skjutvapen överfördes då till Örebro.

De från Tyskland införskrivna smidesmästarna fick betydelse även för Nerikes faktori genom den kunskapsöverföring som skedde från Jäder till olika platser i landet. Redan Gustav Vasa skrev till en del fogdar med uppmaning att skicka ett antal unga män med kännedom om smidesarbete till Jäder för att lära sig yrket.

Övriga faktorier
Faktorier med en liknande bakgrund och utveckling som det i Nerike och Örebro fanns även i Småland/Västergötland med Jönköping och sedermera Husqvarna som centralorter, i Hälsingland/Medelpad med Söderhamn (och en kort tid Sundsvall) som centralorter samt i Västmanland/Uppland med Västerås och Uppsala som centralorter. Stadsfaktorier anlades dessutom i Norrköping, Eskilstuna, Norrtälje och Ronneby. Faktoriet i Eskilstuna och Carl Gustafs stad visade sig mest livskraftigt av dessa.

Förteckning över faktorer vid Nerikes/Örebro faktori.

Arboga och Jäders faktori

Källa: Klingnéus, Sören: Bönder blir vapensmeder. Akademisk avhandling. Uppsala 1997.