 |
Landskapet Närkes
gränser
|
 |
Landskaps- och länsindelningen
Landskapen är betydligt äldre än länen*
och har ofta en ganska klar geografiskt och historiskt motiverad gränsdragning,
åtminstone i landets mera centrala delar. Stora delar av Sverige var
dock nybyggarland och mycket glest befolkade så sent som under 1500-
och 1600-talen och även därefter, särskilt norrut. Det är
mot den bakgrunden naturligt att landskapsgränserna inte var särskilt
väl preciserade överallt, eftersom inget behov förelåg.
Gränserna har även ändrats medvetet under den tid då
landskapen spelade en större roll för rikets administration. Jag
skall dock i det följande försöka mig på en i historien
förankrad gränsdragning för landskapet Närke utan att
för den skull göra anspråk på den fullständiga
sanningen.
Allmänt kan sägas att Närke var större förr. Knista socken gick ända upp till Alkvettern nordväst om Karlskoga men 1583 utbröts ett område motsvarande Karlskoga socken och överfördes till Värmland. Karlskoga socken bildades formellt 1586. I Närke ingick fram till 1580 även Noraskoga, vilket 1314 hade utbrutits ur Kils socken. Noraskoga omfattade det vidsträckta område som nu utgörs av Nora, Hjulsjö, Grythytte och Hällefors bergslager i Örebro län.
Närkes gränser
Landskapsgränsen gick före 1500-talet från Letälvens
utlopp i Skagern i stort sett norrut ungefär där nuvarande länsgränsen
mellan Örebro och Värmlands län nu går. Liksom länsgränsen
idag gick den gamla landskapsgränsen genom Alkvettern och vidare mot
norr och rundade sjön Immen. Därifrån gick den genom de djupa
kilsbergsskogarna norr om Nora och efter Järleån ut i sjön
Väringen. Gränsen följde sedan Arbogaån till strax före
Jäders bruk, där den vek av söderut mot Hjälmaren. Efter
passage av Hjälmaren landade gränsen vid Läppe, varifrån
den sedan fortsatte genom skogen och passerade Biskopskvarn mellan Högsjö
och Brevens bruk till ett röse söder om Högsjö där
de tre landskapen Närke, Södermanland och Östergötland
möts. Gränsen gick sedan i norra delen av Tylöskog och passerar
strax söder om Hjortkvarn, Mariedamm och Zinkgruvan för att sedan
vika av starkt åt söder ned till strax norr om Medevi.
Efter passage av Vättern landade gränsen vid Igelbäcken halvvägs mellan Askersund och Karlsborg för att sedan gå ganska rakt norrut genom Tiveden och förbi det gamla Ramundeboda-klostret för att därefter falla ut ungefär mitt på sjön Skagern. Mitt ute i Skagern möttes så landskapen Närke, Västergötland och Värmland. Gränsen var därmed sluten.
Städer
Örebro har sedan medeltiden varit den centrala orten i Närke
och var dessutom den enda staden fram till dess att Askersund fick stadsrättigheter
i mitten av 1600-talet. Kumla har gamla anor som socken men är en sen
stadsbildning. En särskild sida med Örebros
historia finns på denna webbplats.
Folkmängd
Folkmängden inom Närkes nuvarande gränser har för
tiden runt år 1630 beräknats till ca 23.000 personer. I början
av 1690-talet hade siffran stigit till ca 38.000 och 1750 till ca 48.000.
Vid sekelskiftet 1700/1800 var folkmängden ca 58.000. Nästan tvåhundra
år senare eller i mitten av 1990-talet uppgick folkmängden i Närke
till 181.000. - Farsoter härjade framför allt 1698, då inemot
10 % av befolkningen dog och 1773 då 8,4 % dog.
Avgränsningen för webbplatsen "MittNerike"
Webbplatsen är tänkt att koncentrera sig på dagens Närke
men av praktiska skäl får gränsen ibland vara något
flytande. Främst sammanhänger detta med en önskan att hänföra
hela kommuner till Närke. Problem uppkommer nämligen i flera fall,
bl a betr Degerfors och Karlskoga som delvis ligger i Värmland samt Laxå
som har kommundelar i Västergötland.