Örebros historia

Bron över Svartåns ”örar”
Långt innan staden Örebro grundades, fanns troligen vissa bosättningar i det som idag är centrum. Någon by var det inte tal om, än mindre en stad. I Skebäck, närmare Svartåns utlopp i Hjälmaren, fanns däremot troligen en handelsplats och en hamn. Runt det som idag är Örebro fanns dessutom flera byar och boplatser från perioden 500-1000 e.Kr., flera med namn som idag lever kvar som benämning på stadsdelar i dagens Örebro. Exempel är Nasta, Bista, Rosta, Älvtomta, Varberga, Mellringe, Hjärsta, Vivalla, Lundby, Hagaby, Rynninge, Almby, Tybble och Sörby.

Själva stadens historia sträcker sig åtminstone 700 år tillbaka i tiden, kanske ännu längre. Låt oss dock börja under medeltiden. Redan då möttes flera av landets viktigaste vägar i det som idag är Örebro. Det var dels pilgrimsvägen till Nidaros (Trondheim), dels den urgamla vägen mellan Östergötland och Dalarna via Närke. Den viktigaste av dem alla var den s.k. Eriksgatan som sträckte sig från Uppland, via Västmanland och Närke ner i Västergötland och åter till Svealand på Vätterns östra sida. Genom dagens Örebro följde vägen en rullstensås och där åsen korsade Svartån, gjorde rullgruset ån grund och möjlig att ta sig över. Med tiden byggdes en bro över vadstället, som, då den vilade på bankarna av rullgrus, "örarna", fick namnet "Örebron".

Det medeltida Örebro
Vid den nya bron växte snart en liten köpstad upp. Troligen bidrog köpmän från Lübeck i stadsbyggandet. De ville ha en fast knutpunkt för handeln med Bergslagsjärn, och ska därför ha byggt flera hus i staden, samt påbörjat den stora kyrkan vid torget, dagens S:t Nicolai kyrka. Ett tecken på att det förhåller sig så är att Örebro anlades enligt tyskt mönster, med ett torg mitt i staden, vid torget en kyrka och ett rådhus. Ungefär samtidigt lät den svenska kungamakten bygga en fästning och ett mynthus i den lilla staden, som tros ha fått stadsprivilegier någon gång under 1260-talet.

Man ska dock hålla i minnet att det som då kallades "stad" inte på något sätt kan jämföras med dagens städer. Det tidiga Örebro bestod egentligen bara av kvarteren mellan Storbron och Stortorgets västra del, samt kvarteren runt torget. Staden beskrevs dock under 1300-talet som "tämligen stor" och beboddes i huvudsak av välmående borgare, de flesta köpmän.

Det tidiga Örebro blev en viktig knutpunkt för handeln med Bergslagsjärn, och så förblev det under lång tid. Den största av flera stora marknader var vintermarknaden "Hindersmässan" som samlade (och samlar alltjämt) stora skaror från hela Mellansverige. Stadens utmärkta möjligheter som handelsplats berodde framför allt på det strategiska läget och de goda kommunikationerna, dels via de viktiga vägar som möttes i Örebro, dels via vattenvägen.

Under medeltiden var Örebro ofta indraget i stridigheter. Borgen, som byggts ut under 1300-talet, belägrades under upprepade tillfällen. Mest känd är kanske Engelbrekts erövring 1434. Alla strider tärde hårt på staden som förvandlades från blomstrande köpstad till fattig småstad, så fattig att Örebro 1464 beviljades sex års skattefrihet "för sin stora fattigdoms skull". Samtidigt minskade stadens folkmängd med upp till en tredjedel.

Staden blomstrar under Hertig Karl
Under det sena 1500-talet ingick Örebro i Hertig Karls (Karl IX) hertigdöme. Staden fick ensamrätt på järnhandeln i regionen, och näringslivet fick ett stort uppsving som höll i sig ända fram till mitten av 1600-talet. Örebros köpmän förmedlade export av Bergslagens järn och sålde i sin tur livsmedel till bergsmännen. Folkmängden steg till ungefär 500-600 personer, flera riksdagar hölls på slottet, som Karl samtidigt byggde om till ett modernt renässansslott. Förutom slottet och kyrkan, bestod staden fortfarande endast av låga trähus, de flesta belägna utmed huvudgatan och med tomterna i smala rektanglar, en tomtindelning som i många fall stod sig fram till mitten av 1800-talet!

Sämre tider under 1600-talet
Runt 1640 grundades nya städer i regionen. I norr Nora, Lindesberg och Filipstad och i söder Askersund, alla konkurrerade de med Örebro. Samtidigt förlorade Örebro - precis som många andra städer i Sverige - sin rätt att handla direkt på utrikes hamnar, vilket också var ett hårt slag mot staden där det nu bodde ungefär 1500 personer.

Det stillsamma 1700-talet
Ända in på 1700-talet var medeltidsstaden tämligen oförändrad. Några enstaka stenhus hade tillkommit, men i huvudsak såg Örebro ut som tidigare. Folkmängden hade ökat något och uppgick nu till ca. 2200 personer. Näringslivet fortsatte i samma spår som tidigare, handel med Bergslagen och Stockholm, sjöfarten ökade i betydelse, men på det stora hela hände faktiskt inte särskilt mycket. Inte blev det bättre under det tidiga 1800-talet, snarare tvärtom. Järn- och spannmålshandeln minskade, liksom sjöfarten, och den enda egentliga industrin som tillkom var Lindhska boktryckeriet. Hantverkarna blev dock allt fler, men få hade några anställda. Trots det ökade folkmängden, och 1840 var örebroarna ungefär 4200 stycken. Staden var dock tillräckligt betydelsefull för att få stå som värd för tronföljarvalet 1810, då Jean Baptiste Bernadotte alias Karl (XIV) Johan valdes till svensk tronföljare.

Industrin kommer till Örebro
Som en följd av handelns sjunkande betydelse bredde fattigdomen ut sig i staden, och som kronan på allt elände brann i princip hela centrala Örebro upp i mars 1854! Branden började i Fenixhuset och slukade i stort sett all bebyggelse fram till dagens Våghustorget. 92 gårdar brändes ner och en tredjedel av befolkningen blev hemlösa. Branden kom dock att på många sätt att bli slutpunkten för det gamla Örebro. På eländet följde bättre tider och den unga industrins hjul rullade allt snabbare. Örebro var på väg in i en högkonjunktur och en ny stadsplan lades av stadsarkitekten Fridolf Wijnbladh. De gamla smala krokiga gatorna ersattes med raka, breda gator enligt tidens ideal, och i centrum uppfördes moderna, påkostade stenhus. Industrin började med en stor tändsticksfabrik, som följdes av en livlig småindustri inom alla möjliga branscher. Bland de industrier som grundades vid den här tiden kan nämnas Ekströms. Den livliga byggnadsverksamheten gav dessutom byggbranschen goda tider. Örebros roll som ort med goda kommunikationer fick ett stort uppsving när järnvägen kom till staden. Med sig hade man SJ:s lokverkstäder som gav ännu fler jobb. Mot slutet av samma sekel började skoindustrin växa fram. När den blomstrade som bäst, låg mer än hälften av landets skofabriker i Örebro län! Ungefär samtidigt startade Sveriges första kexfabrik i Örebro, och staden blev under många år känd som "Kex- och skosta’n". Under denna period av enorm expansion ökade Örebros folkmängd mycket snabbt. Från 1850 års 5000 invånare till 15 000 1890, 30 000 1910 och 50 000 år 1950, alltså en tiodubbling på 100 år! Genom att Hjälmarens nivå sänktes med drygt 1,5 meter under slutet på 1800-talet, kunde nya bostadsområden uppföras på de tidigare sankmarkerna öster och väster om rullstensåsen.

Nutidens Örebro
Stadens expansion fortsatte efter andra världskriget, och 1967 bodde det 90 000 invånare i Örebro. Men samtidigt som nya bostadsområden för tiotusentals människor planerades, började den viktiga skoindustrin känna av den allt hårdare konkurrensen från utlandet och en efter en slog fabrikerna igen. Idag finns inte en enda kvar, och den stora kexfabriken har flyttat till Kungälv. Örebro har dock fortsatt att växa, och idag bor det ungefär 124 000 invånare i kommunen, som idag har ett mångfacetterat näringsliv och inte längre domineras av någon särskild industri eller bransch. Stora arbetsgivare är förutom kommun och landsting, olika statliga verk, t.ex. SCB och Statens institut för handikappfrågor i skolan. Det finns dessutom en lång rad medelstora företag i flera branscher. Av den gamla skolstaden har det dessutom blivit en framstående utbildningsstad. På Örebro universitet studerar ungefär 11 000 studenter, och man har utbildningar inom bland annat teknik och humaniora, naturvetenskap och vård, ekonomi och samhällsvetenskap. Här finns Musikhögskolan, idrotts- och lärarutbildningar och hit hör också Restauranghögskolan i Grythyttan. I Örebro finns även en omfattande utbildning för barn och ungdomar med olika former av handikapp.

Björn Fransson, Destination Örebro

Anm: Artikeln är med författarens medgivande hämtad från Örebro kommuns webbplats under rubriken Kultur