Sockenstämman

Sockenstämman har gamla anor men sysslade länge nästan enbart med kyrkliga angelägenheter som byggande och underhåll av kyrka och prästgård samt upprätthållande av kyrkodisciplinen. Redan under medeltiden började mera världsliga uppgifter läggas till, vilka efter hand utökades med bl a fattigvård och barnaundervisning. Sockenstämman leddes hela tiden fram till dess avskaffande 1862 av kyrkoherden i socknen, låt vara att en sockennämnd inrättades 1843 för verkställighet av världsliga frågor där kyrkoherden inte nödvändigtvis var ordförande. Rätten att deltaga i sockenstämman var i äldre tider inte preciserad i författning utan byggde på praxis. Grunden torde dock ha varit alla jordägande bönder i socknen, kronoarrendatorer och bruksägare. Mot slutet av stämmans tillvaro fick även vissa andra bättre situerade vara med. Ett viktigt inslag i stämmans verksamhet var att den i praktiken måste finansiera sina beslut. I de flesta fall tillgreps utdebitering efter hemmantal, dvs fastigheternas storlek. När kommunalstämman övertog sockenstämmans ansvar för de värdsliga frågorna 1862 fortsatte socknen att vara verksamhetsområdet liksom den fortsatte att vara det för de lokala kyrkliga organen.

Sockenstämman var främst tänkt för landsbygden men intet hindrade städerna att ha sockenstämma och det förekom i praktiken också. I flertalet fall torde dock de ärenden som hörde till sockenstämmans område i städerna ha hanterats inför magistraten eller på allmän rådstuga.

Vid sidan om sockenstämman kunde det även finnas ett kyrkoråd i socknarna som främst skulle hantera vissa känsligare personärenden. Avgränsningen mellan de båda organen var inte särskilt distinkt och när gränsen definierades i författning 1817 var kyrkorådsinstitutionen i praktiken död och kunde inte återupplivas.

Regler om sockenstämman gavs av Kungl. Maj:t 1723 efter begäran från prästerskapet. Bestämmelserna byggde på dåvarande praxis och var inte särskilt uttömmande men gav ändå vissa ramar. Nästa milstolpe kom 1817 med en kungl förordning om sockenstämma och kyrkoråd, vilken i allt väsentligt slog fast den praxis som redan fanns. Förordningen gav dock en rad preciseringar på olika punkter och sammanfattade gällande rättsläge i en enda författning. Lokala variationer grundade på tradition tilläts även i fortsättningen.

Sockenstämmorna eftersträvade länge full enighet för beslut och voteringar var ovanliga. Man sökte i det längsta att nå frivilliga uppgörelser och valde ibland att be t ex länsstyrelsen att avgöra ett ärende. Mot 1700-talets slut började dock regler för omröstningar komma till så att inte nödvändiga beslut blockerades.

En del smakprov från Ekeby socken i Närke på vad som kunde stå i de gamla sockenstämmoprotokollen ges av Göran Ekberg på hans internetsajt.

Sockenstämmorna kunde vara mycket olika ur aktivitetssynpunkt. I Harg i norra Uppland hölls under perioden 1742-1773 90 stämmor som totalt behandlade 276 ärenden. Sockenrättsskipningen svarade för 80 ärenden och kyrkobyggnaden för 56 (29,0% resp 20,3% av totala antalet). Av sockenrättskipningens 80 ärenden kan 42 anses vara egentliga rättärenden där enskilda stod till svars för bestämda förseelser. Övriga ärenden avsåg förmaningar till församlingen samt överenskommelser av olika slag. Vid 13 tillfällen under den undersökta 32-årsperioden utdömdes stockstraff för sammanlagt 20 personer.

Källor:
Olof Sörndal: 1817 års förordning angående sockenstämmor och kyrkoråd i Statsvetenskaplig Tidskrift 1941.
Björn Furuhagen: Sockenstämmans sociala kontroll. - Exemplet Harg 1742-1773. Historisk tidskrift 1992:1.
Harald Gustafsson: Bland grevar och avskedade soldater. Sockensjälvstyrelse på 1840-talet (i 2 socknar). Historisk tidskrift 1986.
Nationalencyklopedin (uppslagsordet sockenstämma).