Skomakarn, skräddarn och smen

De flesta i dagens Sverige har väl liksom jag haft dimmiga begrepp om de gamla sockenhantverkarnas villkor och verksamhet. För min del har jag fått bilden betydligt klarlagd genom att läsa boken Skomakaren, skräddarn och smen av J L Saxon. Författaren utgår från personliga minnen från sin barndom och har även intervjuat personer som var aktiva inom resp yrke i mitten av 1800-talet och som även kände till förhållandena dessförinnan via sina fäder eller företrädare i yrket på orten, i Saxons fall Gällersta och Ekeby socknar i Närke.

Saxons berättelse är konkret och behandlar ett antal namngivna personer. Sockenskomakaren och sockenskräddaren utförde praktiskt taget allt arbete i böndernas hem och bodde även där under sitt arbete, vilket kanske var naturligt med tanke på de långa arbetsdagarna från fyra- eller femtiden på morgonen till elva på kvällen. Mäster kom i regel inte ensam utan hade någon medhjälpare med sig, kanske en gesäll och en lärling. Smeden kom som regel in i bilden under 1800-talet och bönderna fick ta sig till hans smedja för att få arbetet utfört.

Saxon ger också en intressant inblick i övergången från den gamla tidens sockenskomakare, skråtvångets upphörande samt partiskomakeriets och slutligen skofabrikernas framväxt.

J. L. Saxon: Skomakaren, skräddarn och smen. Stockholm 1934.

Om bokens författare står följande i Nationalencyklopedin:

Saxon, Johan Lindström, till 1901 Johan Lindström, 1859-1935, publicist och bokförläggare. Efter en journalistkarriär i landsortspressen grundade S. bl a veckotidningen Såningsmannen 1905, där han propagerade för fred, nykterhet, hembygdsvård och vegetarisk kost. Han utgav en mängd folkskrifter, bl a skillingtrycksvisan "Sorgeliga saker hända" (1889), om Elvira Madigans kärlek och grymma död, och etikettboken Umgängeskonst - levnadskonst (1911). Med sina bröder grundade S. 1928 Saxon & Lindströms förlags AB.